Tags

, ,

ImageJimmy på scen på Göta Källare 16 november, 2013. Foto: Malene Aakre

Jimmy Bergman är gitarrist och grundare av bandet The End Of Grace som i vår är aktuella med sin första fullängdare. På 4sound vid Fridhemsplan möter jag honom för att prata om hans personliga relation till musiken. När vi stiger in genom dörrarna ser jag hur hans ögon lyser upp, hans kropp slappnar av och en minut senare sitter han med en gitarr tätt i armarna. 

”We ride, with pride. We ride until we die.” Så låter texten på bandets första singel: ”Metal Mulisha”, som släpptes för ett år sedan. De visste inte då hur stor effekt en enda låt skulle få på fansen. Många ställde sig frågan om ifall det endast var en ”one hit wonder”. De törstade efter mer. I oktober släppte de sin första EP: ”Lost In Transition”. Nu har den över 20 000 spelningar på spotify och turnéförfrågningarna börjar rulla in. Jimmy är chockad över responsen som de fått på så kort tid.

-Endast sex månader efter att vi startat bandet fick vi VIP biljetter till Sweden Rock och där blev vi bjudna på middag i ett inhägnat rum med fotografer utanför. Så satt vi där med Ian Haugland från Europe, rockklassikerkillarna, Lena Ph och Magnus Uggla. Det kom som en chock att de visste vem jag var, säger han med en drömsk blick, som om han fortfarande inte kunnat smälta det.

The End Of Grace har redan samarbetat med flera kända musiker. På låten ”Fist Face Bleed” gästar sångaren Martin Westerstrand från Lillasyster och före detta sångaren var Jimmy Strimmel från Dead By April. The End Of Grace gjorde sina två första livespelningar, med nye sångaren Kriss Panic, på Rockbitch boat och Göta Källare i november. Då hade bandet fortfarande inte repat som en helhet en endaste gång.

-Det gäller att alla bandmedlemmarna är proffsiga och kan sin grej och repar hemma. Då löser det sig på scen sen, säger han och skrattar åt min förvånade min.

Men så enkelt har inte inte alltid varit för Jimmy.

– I Musikbranschen måste man ibland ta tuffa beslut. Jag spelade i ett band förut där ingen lyssnade på mina ideér. Det fanns en kille där som ville styra allt. Efter att ha turnerat en del bestämde jag mig för att hoppa av och starta mitt eget band. I vår nuvarande line-up är alla med och bestämmer och jag får äntligen spela musik som jag gillar, och inte bara för att utvecklas som musiker.

Han plockar ner en ny elgitarr från väggen och låter händerna stryka försiktig över strängarna innan han börjar spela. Det är en schecter.

-Kan jag koppla in den i förstärkaren?, frågar han vant mannen i kassan.

Ljudet av moderna gitarriff sprider sig i lokalen. Genren som Jimmy spelar kallas Metalcore, en hatad och älskad genre på Metalscenen som blandar Hardcore och Metal. Han växlar snabbt mellan ackorden, spelar riff efter riff, och glömmer bort omvärlden för ett ögonblick innan han tittar upp på mig.

– Min pappa spelade trummor i ett dansband. Han var en usel trummis, säger han och skrattar. Jag började spela trummor i tidig ålder men insåg snabbt att om jag ville bli rockstjärna, som jag ville bli, så var det gitarr som gällde. Jag fick min första gitarr av min pappa, en Behringer. Nu har jag sex gitarrer hemma på väggen. De  är mina älsklingar och The End Of Grace är min baby.

ImageJimmy som barn. 

Vi bestämmer oss för att gå och ta en öl och hamnar på en irländsk pub som Jimmy varit på tidigare. Vi sätter oss på en upphöjd plats längst in i baren. Jag sjunker ner i den sköna stolen och smakar den söta ölen. Stämningen är plötsligt mycket mer avslappnad. Det måste vara den lugnaste baren jag satt min fot på.

I sin umgängeskrets är Jimmy den som alltid hittar på bus i vardagen. Redan som barn var han lite av en bråkstake när han på Halloween snodde folks pumpor, knackade på dörren och kastade in dem hos folk, eller hoppade på dem. Han kastade även tomater på folk.

-Jag gillar att irritera folk, liva upp stämningen lite. Jag vill inte göra folk illa. Jag vill bara ha roligt. Jag har alltid varit en jävlig person, fast jag är skitsnäll annars.

Under Jimmys hoodie skymtar en vältatuerad kropp. När han visar mig sina tatueringar ser jag att det är mycket musikrelaterat och mycket döskallar. Han har även en drake på överarmen och en tatuering som hedrar hans mamma och pappa. Jag frågar honom varför han tatuerar sig?

-För att se snygg ut. Nej, jag brukar säga till folk att mina tatueringar inte betyder något för mig, men sanningen är att femtio procent betyder något, resten är bara utfyllnader. Först gjorde jag tre stjärnor på armen. Sen såg jag att fler hade samma tatuering som jag så då blev jag förbannad och gjorde en hel sleeve istället.

Han visar mig även en tatuering på låret och en kvinna som han tatuerat över revbenen. Om det är något som är säkert så är det att han inte skäms för någonting. Han delar gärna med sig av sina minnen och upplevelser.

-Jag har nog gjort mycket dumt i livet. Det pinsammaste var när vi tog skolfoto när jag var åtta år gammal och så såg man att jag petar i näsan på bilden. Gud vad alla garvade . Det får du gärna skriva. Jag bryr mig inte. En allmänt dum grej jag gjorde var när  jag körde jag i 95 på en 50-väg. Om nio dagar får jag äntligen mitt körkort tillbaka!

Han arbetar på heltid som elektriker och skriver musik så fort han får chansen. Men han har mötts av väldigt mycket motgångar när medlemmar kommit och gått. Ibland tvingas han sparka en medlem som inte sköter sitt jobb.

-Varje gång vi har bytt ut en medlem så har jag tänkt: ”Fan, orkar vi göra det här? Efter fem minuters filosofi så har jag tänkt: ”Äh, fuck you!, vi kör vidare då och letar nya medlemmar”. Men nu har vi äntligen en grym line-up efter ett år och alla gör sin grej. Vi är som bröder.

Precis då går Chicagos-”You’re the meaning in my life, Your the inspiration igång”. Vi skrattar eftersom det är så långt ifrån metal som man kan komma. Jimmy fortsätter.

– Drömmen är ju att spela live varje dag, tjäna pengar på det och sluta jobba. Man är inställd på att det aldrig kommer hända, men det är klart man kämpar ju fortfarande för det.

Han berättar att band som blir upptäckta ibland tappar verklighetsuppfattningen. En gång försökte en medlem från ett annat band sprida falska rykten om att han var en knarkare.

-Många tapppar fötterna från jorden och tror att de är störst, bäst och vackrast, medans vissa är som helt vanliga människor. Vi är fortfarande fem idioter som har fötterna på jorden. Framgångsreceptet är att ha kontakt med fansen och göra dem glada. Men det är viktigt att ha fötterna på jorden.

ImagePå 4sound. Foto: Malene Aakre

Advertisements